Sepultura

Debaser Medis 6/3

"Har de kommit ända från Brasilien" blev ett av de slutgiltiga skälen för mig att gå dit.

Tur att jag åkte dit en halvtimme tidigare än tänkt då första förbandet började spela 19:56 och det stod 20:00 på biljetten. Särskilt intressant var detta med tanke på att det stod samma tid på CoL-biljetten förra veckan och i det fallet syftade tidsangivelsen verkligen på insläpp 20:00 vad jag förstod, i vilket fall var kön ordentligt lång den gången, då jag anlände 20:30. Motsatsen gällde på Debaser Medis (första gången jag var där) - ingen kö alls på väg in.

Det blev ordentligt ösigt som förväntat. Den medelstora konsertlokalen var perfekt för ändamålet, lagom trängsel framme vid staketet och plats för röj mitt i salen, vilket det alltså blev.

Jag kan förstå de hitlåtar de spelade, men inte de hitlåtar de INTE spelade. Med på låtlistan var dängarna Troops of Doom, Biotech, Roots, Arise, Beneath the Remains, War for Territory. Förståeligt. Dock vet jag inte hur de kan låta bli att spela Inner Self, Slaves of Pain, Under Siege och Desperate Cry.

Övriga bitar, som dock VAR lite oväntade var Kaiowas, en starkt nedkortad Orgasmatron och ett litet jam. Då har jag givetvis utelämnat över halva spelningen.

Stämningen var märklig. Snarare som man kan förvänta sig av ett ölhak i Sao Paolo än på en spelning på en Europaturné, något blasé alltså. Detta kan ha att göra med att det var första spelningen på denna turné. Derrick Green gick omkring på scenen och skrattade, precis som om han undrade "Hur kunde jag få det här jobbet" samtidigt som han tänkte "Hemma bäst". Någon gång efter redan fem låtar frågade han publiken vad vi ville höra, och därefter frågade han Andreas Kisser vad han VILLE spela. Andreas Kisser var för övrigt den stora stjärnan i sällskapet; publiken tog emot honom med öppna armar kan man lugnt säga, rent bokstavligt.

Det märkliga var att samtidigt som stämningen på scenen var avslagen var det en slags sagoupplevelse att se Sepultura. Tjejen bredvid reagerade på deras musik som ett flertal gjorde på Cult of Lunas - med slutna ögon och vaggande kropp. Detta var det jag minst hade räknat med. Jag trodde att det skulle bli mer av gamla tiders ordentliga thrashrens (a la Hultsfred tidigt 90-tal), men jag hade lyckats glömma bort hur det var förra gången Sepultura var i stan - då minnet av
den konserten blev mer tydligt kom jag ihåg att det var liknande stämning
där. Mer likt en brassefotbollsorkester än ett av världens argaste band, som man ju förväntar sig av dem. Derrick Green hade dock lämnat sambatrumman hemma, vilket faktiskt var en liten besvikelse då han både använde en sådan på Rock in Rio-DVD'n från 2004 och sist de var i Stockholm.

Minns ett citat som cirkulerat i pressen sedan Sepulturas spelning på Hultsfred för X antal år sedan, där
LG Petrow (Entombed) ska ha sagt till sina vänner "Nu är han slut" om
Max Cavaleras framträdande. Nog är han slut allt. Jag har själv sett honom
spela så sent som i somras, och varje gång jag sett hans nya band Soulfly har det
varit en besvikelse. Samma sak gäller däremot inte om Derrick Green. Han
hade bra tryck i rösten genom hela konserten. Med på turnén är även den
nya trummisen efter Igor Cavalera (Iggor som han numera heter) med det
fjolliga namnet Dollabella. Fjolligt eller inte, trummor kunde han spela. Det
fanns inget att anmärka på där. Den instrumentala biten Kaiowas spelades
med emfas till och med, om än något förkortad.

En grej jag inte tänkt på tidigare var att Andreas Kisser spelade Fendergitarr, dvs inte vad de flesta skulle kalla en riktig hårdrocksgitarr. När han efter tre-fyra låtar gick och bytte gitarren trodde jag att de på något sätt hade delat upp spelningen i två sjok med olika tyngd i soundet men han bytte Fendern till en annan Fender, sedan kom jag på att det var ganska hög luftfuktighet och stämkillen hade sedan fullt upp hela konserten, troligen pga detta. Dessutom använde Sepultura inte mer gitarrförstärkning än förbanden, vilket jag hade hoppas på, för resultatet blev precis det jag befarade, för tunt gitarrljud. Ljudet räckte knappt fram till mig en meter bakom staketet på Andreas Kissers sida.

Det bestående intrycket av kvällen blev "kraftfullt men infantilt". Är inte "Biotech" infantil så vet jag inte vad. I vilket fall så fick Sepultura mig att känna mig som tonåring igen, inte minst för att de spelade låtar från den tiden. Inte mig emot.

Det blir fullkomligt omöjligt att sätta ETT betyg då hjärnan säger att det var töntigt, och känslan att det var HELT underbart. 3 OCH 10.

Det ena förbandet var israeliskt och hade gått i Panteras skola för sydstatsthrash, och det svängde bra tidvis. Det utannonserade förbandet kom från Sydafrika och kunde inte fylla upp scenen på något sätt, däremot hade de en snabb trummis.