Bäste Lars Vilks, i Stockholm händer det varken mer eller mindre kul än på andra platser. Det finns ingen spännande konströrelse i Stockholm men däremot finns det några avstickare som gör något sevärt. Nutidskonsten handlar - som MEST modernt - om social kritik, som du vet. Det mest intressanta (och mest spektakulära och nyaste) samtidsfenomenet är ju att Sverige är i krig för första gången på århundraden (något man tidigare var stolt över). Inte nog med det - utan Sverige är dessutom i krig på två kontinenter samtidigt. Skulle någon våga göra konst på detta tema så skulle denne konstnär inte bli kritiserad och kallad särling eller motströms utan istället helt enkelt utfryst. Den som inte är politiskt korrekt får inte vara med. I tjallarsamhället Sverige blir man inte utpekad öppet som avvikande - utan man blir lämnad åt sitt öde istället.

I övrigt menar jag med social kritik feminism, som vi på barrikaderna tog itu med på 90-talet - åtminstone i teorin. Jag hade tex en mansgrupp, studiecirkel, som en del av en universitetskurs, tillsammans med några bekanta där vi studerade feminism och liknande ämnen. Något har jag lärt mig under tiden som skillnaden i psykopati mellan kvinnor och män. Med det sagt är min egentliga poäng att feminism svårligen kan bli verkligt banbrytande i form av just konst. Feminism handlar ju om att bryta ner simpla tankemönster och vinner därför inte på att göras i form av avancerad konst utan snarare fungerar tankarna bättre i bokform. Nåja - jag skulle gärna se något spektakulärt men avancerat feministiskt bidrag inom konsten. Det räcker inte med att ta bilder på kvinnor som dominerar män i latexmask och kalla det fotokonst. Feminism är bara ett exempel (men ett bra exempel) på socialkritik som är svår att göra något avancerat av i konstform. Feminismen har tagit sig in i konsten - inget tvivel om det. Och därför blir det mitt exempel på socialkritik som ändå möjligen gör någon skillnad - även om jag alltså menar att det är svårt att få det att fungera. Bilder på fattiga barn i Afrika har visst gjort skillnad men snarare inom journalistiken än inom konsten. Dock har det nyligen varit en lång rättsprocess mot ett verk som visar ett svältande barn hållandes i en handväska som liknar en europeisk dyr sådan. Dock ledde inte den rättsprocessen till några förändringar för Afrika vad jag vet. Istället handlade det om begreppet varumärkesintrång.

Socialkritik har normalt inte tillräcklig verkshöjd, utan hamnar bland de 80% av konsten som innebär upprepning av det vi redan vet. Visserligen kan det vara värt att påminna människor om grundläggande drag i samhället men den formen av upplysningsarbete är knappast det konst är till för. Denna passus är vi säkert över ens om. Min poäng med detta brev är att peka ut på vilket sätt du "missar" att skriva om all den intressanta konsten som finns. Åtminstone under 2010 bloggade du delvis Stockholmscentrerat vilket jag menar är fel i sig, och du hade även trist urval. Du undvek skickligt att skriva något om Skånes konstliv och bloggade desto mer om trista biennaler utomlands. Du är ju en fantastiskt bra föreläsare och visserligen läste jag ju din blogg men något fattades. Det här brevet går ut på att förklara detta något.

Är det medvetet du undviker att skriva om genier för att höja statusen på dina egna verk? Jag har kallat Nimis genial eftersom ingen annan hade kunnat utföra den (därav det svåra är det visionära = själva fröet till utformingen). Och jag har kallat Profeten M. som rondellhund genial eftersom ingen annan hade kommit på idén. Du är ett geni - och du vill inte ha konkurrens..? Nå - då får jag själv plita ner det intressanta i samtidskonsten.

Du är ju åtminstone i teorin fristående från massmedia (tidningar) och du bör därför låta bli att falla i mainstream-fällan. Surfar man in på en blogg vill man ju veta om sådant som av olika anledningar INTE står i massmedia, för att det är för kontroversiellt (som Sooreh's skandalfilm) eller för smalt (som thoughtforms, allehanda visioner, som jag gör) eller varför inte - för smaskigt! Det finns ingen intressant konstströmning i Stockholm, som tagit sig in i salongerna, för närvarande, vad jag har sett. Skåne har däremot ett sprudlande konstliv, bättre än någonsin - skriv om det istället.

För några år sedan fanns visserligen i Stockholm lite grann deltagarkultur, men detta ligger mer åt upplevelseindustri, happenings, än konst (tveksam verkshöjd, alltså). Annars är det mest vardagsföremål på konstutställningarna i Stockholm. Kvastskaft, cykelpumpar, inget för en sakletare alltså utan saker som redan finns i överflöd. Blandat med lite konst (kubism kombinerat med enkla fält, gärna i svartvitt). I krigstider är inte avancerad konst gångbar, utan folk vill se sådant de känner igen, för att slippa tänka på det otäcka. Det händer dock då och då att det går att hitta fina saker på konstutställning i Stockholm, till exempel på Bonniers Konsthall. Skönhet är visserligen grundplåten till all konst men som teoretiker kräver du ju mer. Visserligen finns undantaget från regeln om skönhet som grunden för konst som vi båda vet; fulkultur. Man kan göra konst av fula saker, som till exempel fula känslor. Då handlar det ändå om förskönande eftersom man utgår från något fult och gör konst av det. Däremot är ett verkligt undantag från skönhetsregeln design. Design är ofta misslyckade försök till konst, till exempel i serietidningar. Man försöker där kombinera överförenkling med klatschig stil, och får kitsch. Och i vissa fall är serietidningar konst, originalteckningarna ställs ofta ut på konstmuséer (då serietidningen senare blev känd..) Kitschig konst är undantaget som bekräftar regeln om att konst handlar om skönhet eller åtminstone försköning. Kitsch är förfulning. Nu var det visserligen inte det brevet skulle handla om, och det är inte kitsch det handlar om i Stockholms konstvärld, eller kultursfär över huvud taget, tvärtom har man här höga tekniska krav på utförande, även inom musiken, och något Nimis kommer det inte bli inom 08-området. Men jag var tvungen att slutföra resonemanget, för att du ska veta vad jag pratar om och vad jag inte pratar om. Min poäng är i korthet att du är väldigt intresserad av Stockholms konstliv, som inte bjuder några överraskningar, men heller inga besvikelser - utan det är ett tjockt flöde av upprepningar och kombinationer av några av 1900-talsströmningarna, i förenklad form, samt en hint åt grundkonceptet för konst, försköning. Stockholmskonsten är ju till för att säljas och hängas i modernistiska betongvillor, och passa in där, inte till för att väcka tankar eller känslor. Faktum är att man hittar den mest spännande Stockholmskonsten i tunnelbanan. Där finns betydligt mer outgrundliga (och i många fall betydligt större, och i vissa fall betydligt snyggare) saker (installationer och väggmålningar och mosaik mest) än de svartvita rektanglar du hittar på utställningarna. Visserligen finns det mesta att hitta på gallerierna. Unga halvetablerade konstnärer gör kollage (vilket jag gillar om det inte är överförenklat, kitsch igen), impressionism och en del Picasso-inspirerat (moderism) inklusive en hel del otäcka tavlor som gränsar åt gore ibland med men ofta utan just blodet.
Men t-banan har konst som imponerar. Både i form av skulpturer och väggmålningar. Själv tror jag att jag sett de intressanta stationerna, men det skulle vara intressant att läsa Lars Vilks recension av en Konståkning. Gullmarsplan har en avancerad, intressant (ockult till och med) skulptur i färglagd metall och Tekniska Högskolan har en fantastisk färgglad vägg i underjorden. Odenplan har en inglasad installation som byts ut med jämna mellanrum. Denna installation är aldrig jättespännande, men alltid tankeväckande.

Konst är ju till för att bända sinnet. Det görs i stort sett inte i Stockholm - men ok - det görs inte inte på många andra ställen heller. Några exempel, så du vet vad jag menar med intressant konst som du konsekvent undviker, och för att du ska se att jag inte bullshittar. Undersökningen på vilks.net gjord i november 2010:

Marsvinsholm (i Skåne) hade en spektakulär skulpturutställning i somras, noll träffar på bloggposter på vilks.net. Klas Sundkvist (noll träffar på vilks.net) drämde ner svenska bilar i marken. Då undrar vän av ordning varför i helvete gjorde han det. Själv har jag bildat mig en uppfattning om varför. Och varför tillåts det i en skulpturpark tillhörande ett slott? Särskilt med tanke på detta: "Föreningens syfte är att visa god skulptur". Och frågan är givetvis om bilarna står kvar i marken, detta är sådant som är svårt att ta reda på via massmedia eftersom det inte räknas som en nyhet när en konstutställning avslutas, och hur den avslutas.

Antony Gormley nämns i 3 bloggposter på vilks.net, varav ingen tar upp hans verkliga genidrag Standing Matter, som visades på en skånsk skulpturutställning som tack vare ett torn orsakat en intressant konflikt med Sveriges enda bluesstjärna. Hur i friden kan detta vara ointressant för Prof. emeritus Vilks? Är det bara de egna tornen, med tillhörande schismer, som intresserar?

Popkonststjärnan Ion Bârlãdeanu bodde två decennier i ett soprum, intressanta paralleller till greken som uppfann cynismen, Diogenes, som bodde i en tunna. Rumänen fick för något år sedan sin första utställning, och snabbt därpå utställningar i London och Paris, inklusive träff med Angelina Jolie. Alltsammans ointressant på vilks.net; noll träffar på den samhällsomstörtande konstnären.

James Turrell upptar EN TREDJEDELS MENING bland bloggposterna på vilks.net. Där har vi en riktig visionär som i stort sett ägnat sitt liv åt en tekniskt intressant projekt som kombinerar astronomi, konst, jordkonst och arkitektur. Varför är det ointressant att sprida historien om honom? Hänvisar du bara till etablerade medier när du skriver, och aldrig till mindre ideella projekt? Detta stämmer ju inte alls ihop med att du själv driver ladonien.net. Du är inte heller mindre intresserad av utländska konstnärer; detta stämmer ju inte alls mot att du noterar mängder av utlänningar som deltar i utländska biennaler. Nej jag tror det är såhär - du skriver om vad som ligger på högsta teoretiska nivå för att ingenting annat är en utmaning för dig. Ingen folkbildning på vilks.net, således. Inget spektakulärt effektsökeri som tilltalar kreti och pleti, utan det ska vara godkänt av konstvärlden innan du skriver om det. I dagsläget, medan du tidigare kunde skriva om ditt eget projekt Ladonien. Det är synd, köp inte vad de (i massmedia) skriver, varför skulle du behöva det? I och för sig, för att du själv blivit en stor massmediehändelse. Men du kan ju på bloggen fortsätta driva en egen linje, det är trots allt så du får läsare, och folk som hittat dig via massmedia är säkerligen intresserade av vad du brinner för (anarki). Symptomatiskt är att i de fall James Turrell har med Stockholm att göra så är det något relativt trist, ingen utställning om det han egentligen gör; Rodenkratern, utan istället förenklade ljusinstallationer, kvacksalveri, bullshit. Inse att Sverige är för litet för avancerad konst, här är det ner på medelnivå som gäller eftersom intelligentian är för liten.

Michael Conrads Porcospin 2 är verkligen inget vem som helst skulle få idén till. Totalt sett med utformning i stilen klumpar på strängar och med den färgsättningen är det nog en one-off. Själv har jag fått i stort sett samma idé innan jag hittade honom och hans konst. Det jag tänkte var att utföra en liknande trådkonst fast just tillverkad av trådar (och inga klumpar) och helt annan färgsättning. Nu kanske jag inte kommer göra det eftersom idén är snarlik. Istället ägnar jag mig väl åt de visioner som bara jag har. Eller så gör jag den bara för att visa min vision jag hade och utan att kalla det jätteoriginellt.

Tomas Nordberg är det lysande undantaget bland utställande konstnärer i zombiestaden Ztockholm. Han är visuellt ett geni och han behärskar ett flertal olika tekniker. Han använder visserligen klatschiga färger men inte i sin förenklade form - inte kitsch - utan istället i form av avancerade verk. Personligen gillar jag också hans slarviga teckningsstil (fulkultur) men det kan ju variera med smaken. Hans penndrag liknar mina i teckningsstilen "underkänd med flit" som jag jobbat på några år. I vilket fall som helst håller mycket av det han gör högsta verkshöjd. Dessutom tänker han på samma sätt som jag i många fall; hur färger kan utgöra formen i sig, illusionerna, och hans 3D-verk liknar också mina skulpturidéer jag inte realiserat än.

Maria Westerberg - inte Maria Westerberg Design utan Maria Westerberg Vildhjärta - tillverkar egna väsen. Den folkliga versionen är att samla stenar och cementera på trave och rita dit klumpiga ansikten och ställa i trädgården som troll - eller motsvarande ta hem en stubbe från skogen och klistra dit skägglav och så blir det en tomte. Maria Westerberg hittar istället det unika i skogen. Trädgrenar blir figurer och resultatet är inte slumpmässigt. Figurerna får namn som Gräddhjärta. Hantverket är också finstilt. Ingen gör något liknande. Nej, hon är inte från Stockholm.

Den här artikeln är inte bara ett klagomål på vad vilks.net missar utan också en fortsättning på en tidigare diskussion vi hade; här har du fått nio förslag på riktiga konstnärer (Klas Sundkvist känner jag inte till, men han åker med för sina påldrivare till Volvobilar). Sju exempel + du + jag, som alla gör verk med höjd (visionär svårighetsgrad). En början till ett sangha (ett sällskap) för meningsfull konst som går utöver det vanliga. På den plottrigt fula kommersiella plattformen artfacts.net ligger Andy Warhol fortfarande i topp. Popkonstnären som gjorde kopior av Elvis bredvid varandra, ett verk med ok verkshöjd, men som fått uppmärksamhet som vore det ett mästerverk. Den trista petimetersidan artfacts.net förväntar jag mig kommer öka i status närmaste två åren, och därefter göra magplask bland de intellektuella, men trots det tror jag den kommer finnas kvar som kommersiell institution. Pengar är alltid något som intresserar.

Noterar med mild irritation även att rapporten från Frieze Art Fair uteblev, men den är väl för liten för stora vilks.net där de internationella biennalerna prioriteras över spännande konst. Frieze Art Fair är visserligen inte avant-garde, men har en del guldkorn även för oss som inte går på konstmuséer.

Chaan, 2010-2011