Growl under sommarhimmel

Förfest Fittja Äng 1/6

Septima toppade utomhusscenen en av kvällarna denna festivalhelg i storstan. Om man nu får säga att de toppade kvällen genom att ha den i mitt tycke bästa speltiden strax innan solen gick bakom husen denna inte alltför varma sommarkväll.. Festival var det definitivt. Fittja Äng, i det här fallet ett par stora grusplaner och en stor gräsmatta, var full med festivalaktiviteter. Det fanns livemusik på flera scener, konst, gyckleri (eller liknande..), cirkus i ett stort cirkustält olika mer eller mindre exotiska maträtter till ett billigt pris, och till och med kläder att köpa. Dessutom var det ett stort tivoli på plats. Trots utbudet var det fri entré.

Hårdrocksbandet Septima var alltför mycket av traditionell rock'n roll för att jag skulle få ut jättemycket av spelningen. Men det var några detaljer att minnas. Growlen ur sångarens strupe var inte halvdana, utan han gav järnet trots den höga medelåldern på publiken. De bägge gitarristerna var bägga duktiga på solon vilket är ovanligt. Och dubbelkaggarna var på plats. Ja det var en ok spelning utan mersmak.

Sepultura

Debaser Medis 6/3

"Har de kommit ända från Brasilien" blev ett av de slutgiltiga skälen för mig att gå dit.

Tur att jag åkte dit en halvtimme tidigare än tänkt då första förbandet började spela 19:56 och det stod 20:00 på biljetten. Särskilt intressant var detta med tanke på att det stod samma tid på CoL-biljetten förra veckan och i det fallet syftade tidsangivelsen verkligen på insläpp 20:00 vad jag förstod, i vilket fall var kön ordentligt lång den gången, då jag anlände 20:30. Motsatsen gällde på Debaser Medis (första gången jag var där) - ingen kö alls på väg in.

Det blev ordentligt ösigt som förväntat. Den medelstora konsertlokalen var perfekt för ändamålet, lagom trängsel framme vid staketet och plats för röj mitt i salen, vilket det alltså blev.

Jag kan förstå de hitlåtar de spelade, men inte de hitlåtar de INTE spelade. Med på låtlistan var dängarna Troops of Doom, Biotech, Roots, Arise, Beneath the Remains, War for Territory. Förståeligt. Dock vet jag inte hur de kan låta bli att spela Inner Self, Slaves of Pain, Under Siege och Desperate Cry.

Övriga bitar, som dock VAR lite oväntade var Kaiowas, en starkt nedkortad Orgasmatron och ett litet jam. Då har jag givetvis utelämnat över halva spelningen.

Stämningen var märklig. Snarare som man kan förvänta sig av ett ölhak i Sao Paolo än på en spelning på en Europaturné, något blasé alltså. Detta kan ha att göra med att det var första spelningen på denna turné. Derrick Green gick omkring på scenen och skrattade, precis som om han undrade "Hur kunde jag få det här jobbet" samtidigt som han tänkte "Hemma bäst". Någon gång efter redan fem låtar frågade han publiken vad vi ville höra, och därefter frågade han Andreas Kisser vad han VILLE spela. Andreas Kisser var för övrigt den stora stjärnan i sällskapet; publiken tog emot honom med öppna armar kan man lugnt säga, rent bokstavligt.

Det märkliga var att samtidigt som stämningen på scenen var avslagen var det en slags sagoupplevelse att se Sepultura. Tjejen bredvid reagerade på deras musik som ett flertal gjorde på Cult of Lunas - med slutna ögon och vaggande kropp. Detta var det jag minst hade räknat med. Jag trodde att det skulle bli mer av gamla tiders ordentliga thrashrens (a la Hultsfred tidigt 90-tal), men jag hade lyckats glömma bort hur det var förra gången Sepultura var i stan - då minnet av
den konserten blev mer tydligt kom jag ihåg att det var liknande stämning
där. Mer likt en brassefotbollsorkester än ett av världens argaste band, som man ju förväntar sig av dem. Derrick Green hade dock lämnat sambatrumman hemma, vilket faktiskt var en liten besvikelse då han både använde en sådan på Rock in Rio-DVD'n från 2004 och sist de var i Stockholm.

Minns ett citat som cirkulerat i pressen sedan Sepulturas spelning på Hultsfred för X antal år sedan, där
LG Petrow (Entombed) ska ha sagt till sina vänner "Nu är han slut" om
Max Cavaleras framträdande. Nog är han slut allt. Jag har själv sett honom
spela så sent som i somras, och varje gång jag sett hans nya band Soulfly har det
varit en besvikelse. Samma sak gäller däremot inte om Derrick Green. Han
hade bra tryck i rösten genom hela konserten. Med på turnén är även den
nya trummisen efter Igor Cavalera (Iggor som han numera heter) med det
fjolliga namnet Dollabella. Fjolligt eller inte, trummor kunde han spela. Det
fanns inget att anmärka på där. Den instrumentala biten Kaiowas spelades
med emfas till och med, om än något förkortad.

En grej jag inte tänkt på tidigare var att Andreas Kisser spelade Fendergitarr, dvs inte vad de flesta skulle kalla en riktig hårdrocksgitarr. När han efter tre-fyra låtar gick och bytte gitarren trodde jag att de på något sätt hade delat upp spelningen i två sjok med olika tyngd i soundet men han bytte Fendern till en annan Fender, sedan kom jag på att det var ganska hög luftfuktighet och stämkillen hade sedan fullt upp hela konserten, troligen pga detta. Dessutom använde Sepultura inte mer gitarrförstärkning än förbanden, vilket jag hade hoppas på, för resultatet blev precis det jag befarade, för tunt gitarrljud. Ljudet räckte knappt fram till mig en meter bakom staketet på Andreas Kissers sida.

Det bestående intrycket av kvällen blev "kraftfullt men infantilt". Är inte "Biotech" infantil så vet jag inte vad. I vilket fall så fick Sepultura mig att känna mig som tonåring igen, inte minst för att de spelade låtar från den tiden. Inte mig emot.

Det blir fullkomligt omöjligt att sätta ETT betyg då hjärnan säger att det var töntigt, och känslan att det var HELT underbart. 3 OCH 10.

Det ena förbandet var israeliskt och hade gått i Panteras skola för sydstatsthrash, och det svängde bra tidvis. Det utannonserade förbandet kom från Sydafrika och kunde inte fylla upp scenen på något sätt, däremot hade de en snabb trummis.

Cult of Luna

Debaser 1/3

7-mannabandet Månkulten



Båda kvällens band vet att uppskatta minimalismens poäng, men jag uppskattade verkligen att CoL-trummisen även hamrade loss ordentligt emellanåt.

Tidvis spelade gitarristerna nästan lika skört och sprött som man kan göra hemma mitt i natten, alla övertoner tas med i beräkning. Det blir nästan självsvängande.

Överlag var det oväntat bra ljud. Jag hade förväntat mig en ganska rå tillställning men Cult of Luna spelade hårt på instrumenten och ljudteknikern lyckades få det att låta riktigt mjukt. Inte helt olikt Khomas livespelning, helt olikt många amerikanska skräniga band.

CoL använde ENBART backlights, dvs de spelade i motljus hela konserten.

CoL är din defibrillator om du får hjärtstopp mitt i natten på väg genom Mordor...

cultofluna.com

Chaan Factor 8


Förbandet Switchblade

Det här är ett band som spelar i Cult of Lunas "fart".

Switchblade låter som en minröjare - en sådan med tallriksharv fram - där tallrikarna SKÄR genom gruset och då och då går på en mina som exploderar, detta är då trummorna.

Vi fick oss fyra Switchblade-låtar till livs, allt som allt ca 50 minuter. De första två låtarna var ORDENTLIGT svängiga medans de sista två var betydligt segare (kommentar från killen bredvid: tror aldrig jag hört så slö musik). Det allra första som hände på scenen var ett skickligt uppbyggt (i tempo och kraft) intro bestående av ett par malande toner.



myspace.com/switchblade

Chaan Factor 6

Slave to Rage

Pub Anchor 2/3

Hade inte tänkt ta med coverband i bloggen men inser att den får utökas. Detta var nämligen RIKTIGT bra. Slave to Rage spelade sina Rage Against the Machine-covers med stor inlevelse, och tekniskt MYCKET troget. Koklockorna satt där de skulle, Tom Morello-solon likaså, slapbas där det skulle, och rösten var det ett visst tryck i.

Låtlistan var inte alls fel, och påminde om en viss spelning på Hawaiiscenen i Hultsfred tidigt 90-tal, med Bulls on Parade, Vietnow, Killing in the name of osv.

Chaan Factor 8

Enter the Hunt

Debaser 23/10

Enter the Hunt spelade på med sin effektiva manglande eteriska rock. Den här gången var de lite mer samspelta vad gäller gitarristerna och det lät därför bättre. Däremot ville inte stämningen upp på samma nivå som förra spelningen under långa stunder. Men när Krister Linder gick in i "the Zone" ett par gånger - under Even the Night och mot slutet av konserten - gick alla tvivel bort. Enter the Hunt verkar vara det hetaste svenska bandet. De fyllde trots allt gamla Debaser vid KarlJohans Torg.

Detta är ett band som skulle gjort sig bra i New York. Det finns en mycket begränsad svensk marknad för tunggung - riktigt brutal hårdrock - med en ljus svävande stämma till. Det nutida exemplet som ligger närmast är Coheed and Cambria.

Jag kan inte sluta jämföra med The God Machine. Ett förtydligande om likheten. Bägge spelar effektivt manglande utan taktbyten och utan tydliga refränger (mestadels utan tydliga refränger när det gäller ETH) och med drivande sång. Skillnaden skulle vara att där God Machine skriksjunger ut budskapet mot en manglande bakgrund så sjunger Enter the Hunt ut budskapet mot en manglande bakgrund.

En likhet är att manglet består i komplicerade synkoperade trumrytmer. Jag måste säga att ETH, på skiva i alla fall, ligger ett steg före God Machine ändå när det gäller själva drivet i kompet. The God Machine hade dock ett hamrande som inte efterhärmats sedan dess (90-talet).

Enter the Hunt hade även denna gången lite problem med dispositionen. En gång glömde Krister av texten även denna kväll och när det var dags för extranummer var han inte riktigt med.

Kul för övrigt med rockklubb. Det märks vilket klientel man riktar sig mot när ölen kostar 25:- och cider - också på tapp: 43:-

http://www.enterthehunt.com

Chaan Factor 10

Cryptica

Huset 0610

Cryptica spelade en tung harmonisk hårdrock som slog an.

Det var just harmonierna som var verkliga grejen. Otroligt snygga gitarrharmonier och en mycket säker gitarisst som även sjöng.

Enter the Hunt

Tantogården 1/9

Ok, det moshades en hel del (ok, hela konserten, den var inte så lång) så det blev inte av att ta bilder.

Enter the Hunt e unika på det sätt att de har en mjuk röst ovanpå ett stenhårt sound i kompet - en riktigt riktigt mjuk röst vilket jag inte tidigare hört i genren hårdrock. Kontrasten blir slående och det skulle inte förvåna mig om nysläppta CD:n kommer spelas utanför de vanliga hårdrockskretsarna - varför inte P3, det kanske de redan gör jag har ingen aning. Dessutom är skivan radiomässigt (polerad) producerad (av Epic dessutom)

Det är Krister - Chris Lancelot - Linder som sjunger och den rena stämman ifrån tiden med Grace och "Inga kan älska som vi" sitter i.

Det finns två saker som var förvånande illa. 1 - Konserten slutade när den var mitt i. Och inga extranummer. Den kan ha varit i en halvtimme. 2 - Gitarrerna tillförde inte jättemycket bitvis och någon gång lät de rent av illa till den övriga musiken vilket är ungefär motsatsen mot vad man kan förvänta sig av rockgitarrer.

I vilket fall blev Enter the Hunt´s spelning en av dem jag kommer minnas längst pga det blev PERSONLIGT. Enter the Hunt gick in på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Någon jämförde ETH med The God Machine som i mitten av 90-talet nådde vad jag dittils ansett var rockmusikens höjdpunkt (för att sedan somna av.) Faktiskt e The God Machines musik det absolut närmaste man kan komma ETH musikaliskt och med samma driv som gör att man inte vill stå still (en underdrift). Många berättar om religiösa eller andliga upplevelser på Enter the Huntkonserterna och jag kan förstå det.

Det var så vackert så det gjorde ont och jag sade till min kompis efter konserten "Det gick ju över fort i alla fall".

Det finns en likhet mellan Enter the Hunt och The God Machine - bägge har en ytterligt karismatisk sångare - i fallet ETH en gränsöverskridande estet som leker med nasistmunderingen kort hår och bombarjacka, som han sedan tar av sig och sjunger i bar överkropp med breda gester och slående mellansnack. I fallet The God Machine en gitarrist/ sångare som hävde sig upp mot micken och skrek halsen ur led på ett ytterst charmant sätt.

Förvånande att när man ändå hade satt upp försäljning av tröjor så gick det inte att köpa skivan, så vida jag inte kom för sent och de var slut förstås.

Det var billigt inträde och förvånansvärt låg åldersgräns, Stockholms rock-radiostation arrangerade. Och, mycket riktigt uppstod också en del förstörelse efter Enter the Hunt, vilket inte förvånade mig eftersom redan under ETH-spelningen kom det fram en snubbe till mig som skrek att han "ville riva skiten". Jag har inget emot att festa ihop med 15-åringar men tyvärr så spårade det ur den här gången och hade det lett till en tradition som kunnat bevaras, vilket jag tvivlar på i nuläget, så hade jag hellre betalat 200:- som vore ett helt rimligt pris för att få se flera erkända band.

http://www.enterthehunt.com
Bilder http://www.bandit1063.com/index.php?specialcontent=galleries&id=156

Chaan Factor 8

Fotnot: Då The God Machine troligen inte är allmänt kända så citerar jag engelska Wikipedia

The God Machine could be argued to be one of the most overlooked bands of the 1990s. Their first album, Scenes from the Second Storey, combined the industrial and heavy with the epic and beautiful in a way that has rarely been matched. While they weren't exactly million-sellers, those in the know all accepted that they were one of the best bands of their era.

Clawfinger

Debaser 15/5

Var något förband som gick mig helt förbi, de använde
i alla fall Clawfingers typsnitt i bandlogon. Edit: CellOut har jag lärt i efterhand.

Som intro hade Clawfinger en cover på "Goldfinger" med
"Clawfinger" istället, vackert sjunget av någon
kvinna. Ganska roligt.

Första två låtarna tyckte jag gick lite segt, men
tänkte samtidigt att ingen av de 8-9
Clawfinger-konserterna jag varit på har varit dålig så
hoppades jag att det skulle "ta sig" vilket det
verkligen gjorde, och allt var frid och fröjd.

Mitt i någongång så ropade någon i publiken "bäst på
Sweden Rock" och bandet frågade varandra "ska vi spela
Sweden Rock?" nej då menades att Clawfinger var bäst
på Sweden Rock-kickoffen i vintras, vilket jag kan
intyga.

Zak sade även att Clawfinger är för unga för Sweden
Rock. Jag vet inte om det ligger något i det, men den
förklaring till att de gör så få Sverige-spelningar
som jag hört tidigare (från Clawfinger) är att det
finns så få arrangörer som är villiga att betala för
att de ska spela.

Som sagt, konserten var ösig, och efter en rejäl
omgång bra låtar hade säkert 1,5 timme gått och
Clawfinger ropades in för extranummer. Då kom Jocke in
och tryckte på någon knapp på synthen och någon ful
version av The Final Countdown kom upp och han sade
att nu är det VERKLIGEN sista låten och de spelade en
rejäl omgång extranummer, och vid 2-timmarsstrecket
var det ganska lagom att det var över, och då stod
bandet och sjöng a capella med publiken!

Över huvud taget var det en rolig konsert. Jocke hade
mycket skämt på lager i sin synth. Och två strängar
spelades av. Bård vägrade byta gitarr mitt i låten, troligen hade
han räknat ut att den strängen inte var vital i resten
av låten, André löste sitt problem med basen medans det var ett lugnt
parti i låten.

Clawfinger är ett av de mest generösa banden som går att beskåda.
Lång spelning med hög intensitet. Och jag har alltid varit imponerad av
deras generositet med ljudbilden. De lyckas ofta få till ett otroligt tätt ljud
(även på skiva) och de små inläggen - ofta samplingar - de gör i många
låtar tillför otroligt mycket. Och - hur ofta går man på hårdrock och
slipper långa meckiga solon... inte för att de inte kan alltså. André
Skaug hade ett helt makalöst slap-solo på basen i en låt på 90-talet, och för övrigt är han den mest underhållande basisten jag sett spela.

Chaan Factor 8

www.clawfinger.net

Hård helg

Münchenbryggeriet och Kolingsborg påskafton och påskdagen

Var på hårdrocksfestival. Den där riktiga festivalstämningen ville inte infinna sig på grund av att den hölls i stan och samtidigt inte höll den storleken som en stadsfestival gör. Men visst var det en festival, klart jämförbar med landets andra hårdrocksfestivaler i omfattning och bättre än vissa av dem med tanke på artistutbudet. Minus för att det inte gick att köpa mat på festivalen.

Det var Sveriges ledande hårdrocksmagasin - Close-up Magazine – som arrangerade ihop med Monstera.

Cult of Luna

Månkulten gjorde sig riktigt bra på eftermiddagsspelningen, jag hann inte se mer än andra halvan av spelningen, men detta är norrländsk hardcore på hög nivå. I programhäftet för helgen står att distansen till trendkänsliga storstäder ger en möjlighet att utveckla något eget istället, och det ligger givetvis något i det. Om jag ska försöka mig på en amerikansk parallell, där NY och LA får symbolisera storstäder. New York och Los Angeles har väl aldrig haft en lika explosionsartad musikrörelse som Seattle hade (på 90-talet). Och Tampa/Florida hade en bra stark dödsmetallscen under lång tid. Världsledande. NY har ju haft jazzscenen under alla dessa år, nu var jag inte med på 50-talet, och möjligen var jazzens spridning lika explosionsartad då, som grungen var kring 1990. I alla fall, så blir slutsatsen att de lite mindre ställena har lika stor kapacitet att skapa en världsvid trend som de stora.

http://www.cultofluna.com/

Krux

Krux består bland andra av Jörgen Sandström, Leif Edling och Peter Stjärnvind - som för övrigt alltid är ett trevligt ansikte - dvs allmänt kända och ruskigt skickliga musiker. Det är inte alls dåligt, men kunde jag råda dem till något skulle det vara att satsa mer på groovet (istället för riffen) - det gungar nämligen inte riktigt, hur duktiga de än är.

Khoma

Ett gäng flugviktare från Umeå som levererar tunggung i mellanvikts- eller möjligen lätt tungviktsklass. Här är det definitivt inte tunga personliga insatser som bygger upplevelsen, utan starkt samspel, lagspelet utgör det hela. Detta var den klart kärleksfullaste spelningen under helgen kan jag mycket väl föreställa mig utan att ha sett alla, en låt handlar om kärlek, en annan om samhällets utstötta. Sångaren rörde sig i böljande former genom hela konserten - men fastnade då och då i någon stel pose, som om istiden drabbat hans skuldror. Basisten gjorde en större del av showen genom att mot slutet av spelningen häva basen mot taket medans han trakterade den hårt. Riktigt riktigt bra, utan att bli någon konsert att minnas i tio år.

Cello inledde Khomas konsert... dock långt ifrån smäktande. En rolig grej var att strax efter bilden togs vevade någon framför mig med tändare, och bruden som stod bakom var på god väg att släcka den med sin öl. Vet inte om hon menade allvar men hon höjde muggen över tändaren strax innan den togs ned.

”Sveriges bästa band helt överlägset” utbröt någon bredvid mig på bruten norrländska, efter konserten. Säga vad man bill, men det var inget genidrag att klämma in Khoma på den mindre scenen - fick nog inte plats mer än 500 där... varav de flesta var där.

Annars var det tystnad som präglade Khomas spelning. Tyst publik, tyst mellan låtarna. På slutet kom det fram en förklaring på detta, de hade inte gjort "någon bra spelning i Sverige på två år".

http://www.khoma.net/

Deathstars

Ja vad ska man säga... inte ofta ser jag till hårdrockare i fjäderboa (sångaren), men vadå - det är snyggt jue :-p Fast stilpolisen skulle nog gjort ett ingripande när han tog av tröjan och visade upp sin lätt vämjeliga fysik...

Sedan så undrar jag om de är elaka på rikigt eller inte: de sade ”Det bästa med påsken är att Jesus är död” på sin småstadsdialekt…

I vilket fall så var konserten (och publiken!) ljuvlig.

http://www.deathstars.net/

Burst

Unga grabbar det där. Hardcore, återigen. Tråkigt att de brände av sin "hitlåt" (Where the Wave Broke) allra först - det hade de verkligen inte behövt med tanke på att salen var välfylld - alla som letat sig till festivalens huvudbyggnad denna eftermiddag (dagen efter) tycktes redan ha begett sig till scenen vid starten på spelningen. Roligaste mellansnacket på festivalen:

"Bill" (basisten): -'Vi gör bara vårt jobb' (på någon form av värmländska) 'står bredbent och headbangar'

-Det är allt vi gör - fyllde "Bull" i - dvs sångaren.

Det vill säga en naturligt cool attityd. En eloge till gitarristen (den ljusa) som tog i så att svetten formligen rann från ena armbågen.

Detta band blev i stort sett behållningen av festivalen i bemärkelsen God Nyhet. Och det är ju sådant som gör en bra festival. Jag skulle med glädje ta mig till Värmland för att se dem lira igen. Som väl är så meddelar de på sin hemsida att de ska lira på Hultan.

Låten Where the Wave Broke har ett otroligt tjusigt litet intro och sedan mörsas det på med bland annat riff i bästa "I am Ahab"-stil (Mastodon-låten alltså).
www.burst.nu

Raised Fist

Ett ytterligare okrystat hardcoreband var Raised Fist som påstod att de inte uppträtt på fyra år (och repat fyra gånger på fyra år! ) - hur det nu var med det så syntes icke ett spår därav. Raised Fist var det band som höjde temperturen mest. Och enda spelningen som genererade stagediving. Sen var det även det mest demokratiska, eller sociala, bandet, där sångaren gjorde mest för att skapa publikkontakt. Att han tände publiken berodde även på ett engagerande sätt, där han visade en del av sig själv genom sitt sätt på scenen. En del av detta var ett rastlöst vankande av och an, som i frustration. Som i hardcore.

http://www.burningheart.com/bands/index.php?id=232

Övriga band

Såg även Capricorns, som det tidvis svängde ordentligt om, Raise Hell (snällare än det låter) som det inte svängde om, men som riffade hårt samt Bolt Thrower, som det var en så dålig wibe omkring att jag var tvungen att gå, och Opeth, som var så tråkiga att jag var tvungen att gå.

Chaan Factor 9