Hulingen Beach 15-17/6
Ok. Within Temptation räddade årets Hultsfred. De två banden jag i första hand tog mig dit för att se (Korn, Coheed & Cambria) ställde in.
Within Temptation var en otrolig skönhetsupplevelse.
Sharon den Adel hade som vanligt något läckert på sig, den här gången en glittrig lack-korsett och en skir djupgrön kjol, som den blandning av futurist och skogsälva hon är. Och hennes uppenbarelse på scen är verkligen inte att förakta i form av skönhetsupplevelse.
Men det är hennes röst som är grejen, naturligtvis. Har aldrig hört någon säga så enkla ord som "Hello Sweden" och "I heard you won" med sådan emfas - för att inte tala om sången, naturligtvis. Ändå undrar jag om hon verkligen sjunger sitt rätta register, hon sjunger i stort sett sopran men är en ganska stor tjej trots allt, och mot slutet av konserten verkade hennes rätta stämma komma fram i mellansnacket - djupare.
Ljusshowen var extremt bra, otroligt smakfullt komponerad, allra minst sagt. En liten liten detalj som adderade ytterligare till den fantastiska atmosfären var små blå blixtar upp i scentaket :-)
Ljudet var i stort sett så bra det kan bli.
http://www.within-temptation.com/Ok att de visiterar besökarna varje gång man ska in på festivalområdet men varför ska det vara så få "visitörer" att det bildas köer gång på gång? Det är otroligt oproffsigt att de inte klarar av att släppa in folk till spelningarna. På 90-talet var man dessutom inte tvungen att gå runt Pampas för att komma från parkeringen till scenerna Stora dans, Teater och Hawaii.
Annars så var planeringen god, inte många band spelade på fel scener. Det visade sig att inte ens Dia Psalma var underskattat - varför 8 000 åttiotalister tagit sig dit - så tidigt som 13:00 en lördag efter två hårda festivaldagar - är för mig inte begripligt.
När konserten gick mot sitt slut var tältet inte ens fullt längre.
Första lilla konsertupplevelsen när jag kom till Hultan var Deftones som i någon låt fick det svänga. In Flames var ok i de låtarna som är ok - dvs de lite mer sofistikerade låtarna - men Anders Fridén får jättegärna skippa mellansnacket i fortsättningen. Ljudet spelar en väldigt stor roll när ett band som In Flames spelar - och de hade fått till det bra.
Kent var en makalöst sömnig upplevelse där Jocke Berg faktiskt höll på att somna - eller var det bara som det lät? Hur som helst så fick de till någon slags popnivå på det hela när de körde "Om du var här" - en tillfällig formtopp.
Även Cardigans gick under sömnvarning men på ett annat sätt än Kent. Om Kent körde den sömniga stilen på volym och med stora gester och poser så gjorde Cardigans det i mindre format - mer lågmält.
Dia Psalma och Alice in Chains gjorde fina spelningar i kategorin muskelrock - utan att förhäva sig en endaste liten gnutta. Till och med ljudvolymen höll de nere. Så smakfullt som det bara kan bli, utan att bli något minne för livet.
Burst gjorde en enormt överskattad insats där de utan större inlevelse eller känsla hamrade fram låtarna inför sin hemmapublik som obegripligt nog blev helt vilda.
Soundtrack of our Lives och Soulfly var bägge obegripliga upplevelser. Jag har sett TSooL i Göteborg och det var riktigt bra men inte här. Soulfly var väl det första (men inte sista) bandet som bokstavligen fick marken att gunga på årets Hultsfred men Max Cavalera i dreadlocks - nej jag begriper det inte. Jag måste säga att det i första hand var Max Cavalera - den gamle hjälten - som chanserade vid splittringen - och inte ett av världens bästa hårdrocksband, Sepultura.
Soilwork gick jag inte på eftersom det var så trist när de spelade i Stockholm i vintras. Var bara trummisen som höll showen uppe där och drev själv hela bandet.
Underbara Irya Gmeyner spelade relativt tung rock med sitt relativt lättklädda band :-) De tre bandmedlemmarna på bilden stod för svänget, sedan hade hon med tre till som inte tillförde extra. Dock fick man emot slutet av konserten känslan av vad roligt det är att dra ihop ett gäng kompisar och spela ihop.
Irya Gmeyner - från Stockholms eventuellt bästa band genom tiderna; Urga - sjöng på den tiden med Stockholms öppnaste strupe; synd att hon inte öppnar strupen jättemycket nuförtiden :-)
www.irya.nuLordi som jag trodde skulle låta urilla utifrån deras insats på schlagerfestivalen tyckte jag skötte sig bra på scen. Men de borde nog köra instrumentalt istället - eller hitta en riktig sångare.
Opeth klarade som vanligt inte att leverera någon nerv i sina övertekniska kompositioner som låter så himla bra på skiva och precis lika grötigt live.
Mikael Wiehe visade dock stake som enda (?) artisten med ett uttalat politiskt budskap. Bra sväng och eftertryck i låtarna, men varför hade han kompmusiker när de ändå inte tillförde något. Och vem säger att åttitalisterna inte gillar politiserad musik..? Jag säger ingenting men undrar varför de gick - det var bra ju.
The Sounds, Henrik Berggren, Stone Sour, Backyard Babies, Lou Reed - snark. Så var det ett tiotal band till som jag hörde eller såg och inte är värda att nämna. Bloodsimple gick jag inte till eftersom de tre låtarna på deras hemsida låter så illa. Bullet for my Valentine hamnade jag aldrig på eftersom det krockade med Alice in Chains.
En tänkbar förklaring till att så många band var kassa var att det var för varmt. Jag tror inte att det gagnar själva spelningarna - även om det är trevligt med festivalvärme.
Plus till säkerhetsvakterna som spärrade av Dia Psalma när det blev tjockt där i hörnet.
Eloge till Bredbandsbolaget och Skatteverket som ställde upp med gratis internet.
En konstig grej var att det var så kassa discon. De låg utspridda på minst tre ställen så jag hörde ju inte ens en bråkdel av allt naturligtvis men när det svänger mest av discona på Oldies but Goldies-dansbanan till Atomic Swings Car crash into the Blue då är det inte något större ös. Som jag minns Hultsfred från 90-talet så kunde man alltid gå dit så fort det blev tråkigt och så blev man på bättre humör igen - den här gången blev det BARA tråkigt när det blev tråkigt.
Jag tycker ändå att det var en underbar festival som hade det den skulle - konsertupplevelser, god mat, kul kläder och dylikt att köpa och en vettig organisation. Parkeringsvakterna hade tysk precision på allt de gjorde på gott och ont.
Men visst har väl festivalen blivit väl kommersialiserad sedan "den gamla goda tiden" dvs 90-talet. Saker man fick betala för nu som jag tror var gratis då var tex plåster och parkering - programbladen har de alltid tagit betalt för.
Thanks Katie for painting my T-shirt!
Chaan Factor 5 + 3 till pga vädret
Labels: Hårdrock och Blandat
