Dubbelkaggar + Örsa = SANT!

Musik LIVE i ÖRSA? Örsundsbro. 'Hembyn' 070616

Det har tydligen hänt en del på hemmaplan sedan man var ungdom. Undrar HUR MYCKET annorlunda mitt liv hade sett ut om det fanns replokaler i Örsundsbro när jag växte upp. Ok det vet jag inte om det gör nu heller men någonting nytt är i alla fall BAND ifrån Örsa.

Örsafestivalen har funnits ett par år nu. Helt otroligt, som mina vänner från Enköping brukade säga på den tiden det begav sig. En stor scen, bra ljud, ok ljus, rök, och band på riksnivå. Och ingen publik. Ett samhälle med 3000 invånare är inte underlag för en rockfestival även om Uppsala och Enköping ligger på bussavstånd. Ok nu klagar jag. Dock; det vore enklare att ha festivalen på ett annat ställe än att locka de 3000 personer som hade fått plats på den fina ängen vid elljusspåret och som - med tanke på publikens beskaffenhet vid en festival - hade behövts för att göra banden rättvisa. Som det nu var så var nog 300 på plats samtidigt något i överkant. Men som sagt: madness? THIS IS SPAARTAAA!

Om jag hade mycket funderingar omkring festivalen som sådan så blir det desto sämre rescensioner.

Dark Legacy påminde om Apocrypha, ett nederländskt death/blackmetalband. D.L. hade growls och synthar, och malande dubbelkaggar. Örsas stolthet får man förmoda.

Steel Attack påminde mest om Candlemass. Doomigt sound och ren ljus sång.
Död åt Örsundsbro. Det var känslan i Steel Attacks MUSIK. Det var däremot ett trevligt gäng märktes det i mellansnacket. På skiva låter de mest som Judas Priest. Det var snabbare där fick jag för mig. Eller de valde de långsammare låtarna live kanske.

Emma Varg lade in känsla i sitt verk. Väldigt mycket känsla. Det var nog bra för byhålan Örsa. Bra spelning, bra sångröst som bara den!

Gamla kassa attityder återanvänds och är lika kassa.

Nu ska jag tillåta mig att sura och jävlas lite. Jag tycker den här rocktrenden är så jävla töntig nämligen.

När jag var tonåring var det inne att gilla GAMLA Ozzy, GAMLA Pink Floyd och GAMLA vad det nu var. Oavsett om det var högre konstnärligt eller populärt värde på det artisten gjorde i början av karriären, eller inte. Överhuvudtaget tyder hela beteendet på en konstig människosyn som innebär att folk då tacklar av automatiskt, ja rent av dör långsamt. Alternativt, och betydligt mer troligt, är att det handlar om ett system för exkludering och därigenom tror folk att de får högre status. De räknar med att inte lika mycket folk har hört den gamla produktionen av en artist som senare slog.

Nu förtiden är det fortfarande inne att gilla GAMLA Ozzy och GAMLA Pink Floyd men då har det givetvis tillkommit GAMLA Metallica.

Jag ska börja gå omkring och säga att jag gillar GAMLA By Night, GAMLA TesseracT, GAMLA Mutiny och GAMLA Closer. Dessa är några exempel på bra band som kommit senaste året. Givetvis kommer inte folk ha en aning om vad jag snackar om men jag får ju den credd jag såväl förtjänar i alla fall :-D

Sol, kyla och stämsång

Förfest Fittja Äng 2/6

Emma Nordenstam och Cecilia Klingspor spelade inför en något för liten publik. Restaurangtältet var öppet i båda långsidorna och en ganska elak vind blåste rakt igenom. Även i övrigt ett ganska rörigt evenemang då det var en tid utannonserad, som ändrades mot slutet, och det slutade med att spelningen var på den tid som först utannonserats. Nå, jag kräver inget mer av en spelning som är gratis att gå på.

Emma Nordenstam fortsätter sitt segertåg över jantelagen och över vikingatystnaden. Hon säger precis vad hon vill i starka texter och kanske var det lite väl starkt att sitta så nära en publik där hon hade flera bekanta. Resultatet blev en viss.. introspektion, jag känner själv igen det från spelningar för närstående med starka budskap i texterna. Man blundar gärna och njuter av situationen och drar ned lite på styrkan i uttrycken istället. Så Emma Nordenstam blundade och sjöng om hopplösa kärlekar och terror. Min favoritrad kom med den här gången också. Godmorgon, vad får vi till terror idag.

Det mesta var sig likt från spelningen i februari. Cecilia Klingspor sjöng vackert och även någon egen låt. Båda spelade gitarr och leksaksklaviatur. Cecilia skulle ha skippat tamburinen även denna gång. Ibland tycker jag att det bara är jag som ändras och att omvärlden är och förblir sig lik. Den här rescensionen ihop med Enter The Hunt-spelning nummer två blir sådana ögonblick.

Någonstans mot slutet av konserten hade solen förflyttas till min rygg och värmde starkt. Det blåste fortfarande kallt, och när det var stämsång i någon av låtarna rös jag.

Growl under sommarhimmel

Förfest Fittja Äng 1/6

Septima toppade utomhusscenen en av kvällarna denna festivalhelg i storstan. Om man nu får säga att de toppade kvällen genom att ha den i mitt tycke bästa speltiden strax innan solen gick bakom husen denna inte alltför varma sommarkväll.. Festival var det definitivt. Fittja Äng, i det här fallet ett par stora grusplaner och en stor gräsmatta, var full med festivalaktiviteter. Det fanns livemusik på flera scener, konst, gyckleri (eller liknande..), cirkus i ett stort cirkustält olika mer eller mindre exotiska maträtter till ett billigt pris, och till och med kläder att köpa. Dessutom var det ett stort tivoli på plats. Trots utbudet var det fri entré.

Hårdrocksbandet Septima var alltför mycket av traditionell rock'n roll för att jag skulle få ut jättemycket av spelningen. Men det var några detaljer att minnas. Growlen ur sångarens strupe var inte halvdana, utan han gav järnet trots den höga medelåldern på publiken. De bägge gitarristerna var bägga duktiga på solon vilket är ovanligt. Och dubbelkaggarna var på plats. Ja det var en ok spelning utan mersmak.

Sepultura

Debaser Medis 6/3

"Har de kommit ända från Brasilien" blev ett av de slutgiltiga skälen för mig att gå dit.

Tur att jag åkte dit en halvtimme tidigare än tänkt då första förbandet började spela 19:56 och det stod 20:00 på biljetten. Särskilt intressant var detta med tanke på att det stod samma tid på CoL-biljetten förra veckan och i det fallet syftade tidsangivelsen verkligen på insläpp 20:00 vad jag förstod, i vilket fall var kön ordentligt lång den gången, då jag anlände 20:30. Motsatsen gällde på Debaser Medis (första gången jag var där) - ingen kö alls på väg in.

Det blev ordentligt ösigt som förväntat. Den medelstora konsertlokalen var perfekt för ändamålet, lagom trängsel framme vid staketet och plats för röj mitt i salen, vilket det alltså blev.

Jag kan förstå de hitlåtar de spelade, men inte de hitlåtar de INTE spelade. Med på låtlistan var dängarna Troops of Doom, Biotech, Roots, Arise, Beneath the Remains, War for Territory. Förståeligt. Dock vet jag inte hur de kan låta bli att spela Inner Self, Slaves of Pain, Under Siege och Desperate Cry.

Övriga bitar, som dock VAR lite oväntade var Kaiowas, en starkt nedkortad Orgasmatron och ett litet jam. Då har jag givetvis utelämnat över halva spelningen.

Stämningen var märklig. Snarare som man kan förvänta sig av ett ölhak i Sao Paolo än på en spelning på en Europaturné, något blasé alltså. Detta kan ha att göra med att det var första spelningen på denna turné. Derrick Green gick omkring på scenen och skrattade, precis som om han undrade "Hur kunde jag få det här jobbet" samtidigt som han tänkte "Hemma bäst". Någon gång efter redan fem låtar frågade han publiken vad vi ville höra, och därefter frågade han Andreas Kisser vad han VILLE spela. Andreas Kisser var för övrigt den stora stjärnan i sällskapet; publiken tog emot honom med öppna armar kan man lugnt säga, rent bokstavligt.

Det märkliga var att samtidigt som stämningen på scenen var avslagen var det en slags sagoupplevelse att se Sepultura. Tjejen bredvid reagerade på deras musik som ett flertal gjorde på Cult of Lunas - med slutna ögon och vaggande kropp. Detta var det jag minst hade räknat med. Jag trodde att det skulle bli mer av gamla tiders ordentliga thrashrens (a la Hultsfred tidigt 90-tal), men jag hade lyckats glömma bort hur det var förra gången Sepultura var i stan - då minnet av
den konserten blev mer tydligt kom jag ihåg att det var liknande stämning
där. Mer likt en brassefotbollsorkester än ett av världens argaste band, som man ju förväntar sig av dem. Derrick Green hade dock lämnat sambatrumman hemma, vilket faktiskt var en liten besvikelse då han både använde en sådan på Rock in Rio-DVD'n från 2004 och sist de var i Stockholm.

Minns ett citat som cirkulerat i pressen sedan Sepulturas spelning på Hultsfred för X antal år sedan, där
LG Petrow (Entombed) ska ha sagt till sina vänner "Nu är han slut" om
Max Cavaleras framträdande. Nog är han slut allt. Jag har själv sett honom
spela så sent som i somras, och varje gång jag sett hans nya band Soulfly har det
varit en besvikelse. Samma sak gäller däremot inte om Derrick Green. Han
hade bra tryck i rösten genom hela konserten. Med på turnén är även den
nya trummisen efter Igor Cavalera (Iggor som han numera heter) med det
fjolliga namnet Dollabella. Fjolligt eller inte, trummor kunde han spela. Det
fanns inget att anmärka på där. Den instrumentala biten Kaiowas spelades
med emfas till och med, om än något förkortad.

En grej jag inte tänkt på tidigare var att Andreas Kisser spelade Fendergitarr, dvs inte vad de flesta skulle kalla en riktig hårdrocksgitarr. När han efter tre-fyra låtar gick och bytte gitarren trodde jag att de på något sätt hade delat upp spelningen i två sjok med olika tyngd i soundet men han bytte Fendern till en annan Fender, sedan kom jag på att det var ganska hög luftfuktighet och stämkillen hade sedan fullt upp hela konserten, troligen pga detta. Dessutom använde Sepultura inte mer gitarrförstärkning än förbanden, vilket jag hade hoppas på, för resultatet blev precis det jag befarade, för tunt gitarrljud. Ljudet räckte knappt fram till mig en meter bakom staketet på Andreas Kissers sida.

Det bestående intrycket av kvällen blev "kraftfullt men infantilt". Är inte "Biotech" infantil så vet jag inte vad. I vilket fall så fick Sepultura mig att känna mig som tonåring igen, inte minst för att de spelade låtar från den tiden. Inte mig emot.

Det blir fullkomligt omöjligt att sätta ETT betyg då hjärnan säger att det var töntigt, och känslan att det var HELT underbart. 3 OCH 10.

Det ena förbandet var israeliskt och hade gått i Panteras skola för sydstatsthrash, och det svängde bra tidvis. Det utannonserade förbandet kom från Sydafrika och kunde inte fylla upp scenen på något sätt, däremot hade de en snabb trummis.

Cult of Luna

Debaser 1/3

7-mannabandet Månkulten



Båda kvällens band vet att uppskatta minimalismens poäng, men jag uppskattade verkligen att CoL-trummisen även hamrade loss ordentligt emellanåt.

Tidvis spelade gitarristerna nästan lika skört och sprött som man kan göra hemma mitt i natten, alla övertoner tas med i beräkning. Det blir nästan självsvängande.

Överlag var det oväntat bra ljud. Jag hade förväntat mig en ganska rå tillställning men Cult of Luna spelade hårt på instrumenten och ljudteknikern lyckades få det att låta riktigt mjukt. Inte helt olikt Khomas livespelning, helt olikt många amerikanska skräniga band.

CoL använde ENBART backlights, dvs de spelade i motljus hela konserten.

CoL är din defibrillator om du får hjärtstopp mitt i natten på väg genom Mordor...

cultofluna.com

Chaan Factor 8


Förbandet Switchblade

Det här är ett band som spelar i Cult of Lunas "fart".

Switchblade låter som en minröjare - en sådan med tallriksharv fram - där tallrikarna SKÄR genom gruset och då och då går på en mina som exploderar, detta är då trummorna.

Vi fick oss fyra Switchblade-låtar till livs, allt som allt ca 50 minuter. De första två låtarna var ORDENTLIGT svängiga medans de sista två var betydligt segare (kommentar från killen bredvid: tror aldrig jag hört så slö musik). Det allra första som hände på scenen var ett skickligt uppbyggt (i tempo och kraft) intro bestående av ett par malande toner.



myspace.com/switchblade

Chaan Factor 6

Slave to Rage

Pub Anchor 2/3

Hade inte tänkt ta med coverband i bloggen men inser att den får utökas. Detta var nämligen RIKTIGT bra. Slave to Rage spelade sina Rage Against the Machine-covers med stor inlevelse, och tekniskt MYCKET troget. Koklockorna satt där de skulle, Tom Morello-solon likaså, slapbas där det skulle, och rösten var det ett visst tryck i.

Låtlistan var inte alls fel, och påminde om en viss spelning på Hawaiiscenen i Hultsfred tidigt 90-tal, med Bulls on Parade, Vietnow, Killing in the name of osv.

Chaan Factor 8

Finstämt i Fullersta

Fullersta Bio 24/2

Originalet



Sagan om Ringen

Kenny Håkansson gitarr
Åke Eriksson trummor
Per Bruun bas
Per Tjernberg synth



Per Bruun inledde med att hälsa oss extra välkomna med tanke på Melodifestivalen som gick på tv under tiden. Sedan bemästrades mästerverket Sagan om Ringen, vilket spelades i stort sett rakt av, bokstavstroget.

Åke Eriksson hade lätt utklassat Rune Carlsson i en drumbattle men någon Hansson hade inte uppbringats. Per Tjernbergs synthspel var blekt. Bo Hanssons vackra skira känslosamma register fanns det ingenting av.

Sida med MYCKET utförlig beskrivning över det dramatiska tillblivandet av dåvarande bästsäljaren Bo Hanssons "Sagan om Ringen". Skivan har för övrigt getts ut två gånger på LP och TRE gånger på CD.

Kuriosa är att det här albumet förföljt mig sedan barnsben. Kuriosan i det hela är att ett missförstånd lett till att jag blivit ilurad att det var Janne Loffe Carlsson som spelade trummorna på skivan. Det var det alltså inte, däremot spelade denne Loffe med Bo Hansson i slutet av 60-talet under namnet "Hansson och Karlsson". Varför de nu stavade så för han verkar heta Carlsson.

Till saken hör att skivan "Sagan om Ringen" bitvis är OTAJT. Charmigt skulle några säga, omtagning skulle jag säga. Den riktiga Carlsson hade varit bättre.

Kuriosa även att Kenny Håkansson liknar Bill i Kill Bill.

Chaan Factor 8

Emma Nordenstam & Cecilia Klingspor

Detta var förbandet, det berörde mig mer. Det var väldigt rörande till en början. De första två låtarna var spröda, vackra, med stämsång. Ok, det var flera månader jag var på livemusik, det är ju upphåll under december-januari, men detta var BRA.

Emma Nordenstams klara röst skar genom isen och mörkret denna kväll. När tjejerna skrek ikapp med båda på tuff harvande gitarr var det mäktigt men Cecilia skulle ha skippat tamburinen.

Emma Nordenstam sjunger live med en stark inlevelse, så stark att de inplanerade falsetterna tycks komma av sig själva. För mig blir detta betydligt mer intressant än någon som går in för att sjunga vackert. Det har baksidan att det blir falskt då och då. Jag känner igen det från tiden då jag hade popband och sjöng egna låtar, på 90-talet. Det blir en stark spänning av att spela inför folk, och denna använder Emma på det sätt jag anser vara rätt. Hennes röst träffar mig över hela kroppen. Att tonerna inte sitter helt är av mindre betydelse.

Cecilia Klingspor skulle kunnat vara en sidekick, men var alldeles för kraftfull för det. Hon spelade även någon egen låt.

Detta var favoritlåten, med den klockrena textraden "Godmorgon, vad får vi till terror idag" - tyvärr kom videon igång i slutet av låten, när det ösiga partiet var slut. Det är lite för dålig kvalitet för att texten ska gå fram men den säger något om bandet. Jag är en total sucker för stämsången, och för den pumpande texten.

Raderna "Människor är pappdockor, och himlen har ingen färg. Allt är kulisser - skogar, sjöar, berg." ur "Fjäril på fel planet" faller också tungt som sten. Detta kan vara den tyngsta vispop jag hört.

Jag är otroligt imponerad av de svenska kvinnliga artister som kommer fram nu med en ofantlig musikalisk tyngd. Aleah, Katarina DiLeva, Emma Nordenstam. Sofia Talvik får vara med på ett hörn.

Chaan Factor 9

emmanordenstam.se

Enter the Hunt

Debaser 23/10

Enter the Hunt spelade på med sin effektiva manglande eteriska rock. Den här gången var de lite mer samspelta vad gäller gitarristerna och det lät därför bättre. Däremot ville inte stämningen upp på samma nivå som förra spelningen under långa stunder. Men när Krister Linder gick in i "the Zone" ett par gånger - under Even the Night och mot slutet av konserten - gick alla tvivel bort. Enter the Hunt verkar vara det hetaste svenska bandet. De fyllde trots allt gamla Debaser vid KarlJohans Torg.

Detta är ett band som skulle gjort sig bra i New York. Det finns en mycket begränsad svensk marknad för tunggung - riktigt brutal hårdrock - med en ljus svävande stämma till. Det nutida exemplet som ligger närmast är Coheed and Cambria.

Jag kan inte sluta jämföra med The God Machine. Ett förtydligande om likheten. Bägge spelar effektivt manglande utan taktbyten och utan tydliga refränger (mestadels utan tydliga refränger när det gäller ETH) och med drivande sång. Skillnaden skulle vara att där God Machine skriksjunger ut budskapet mot en manglande bakgrund så sjunger Enter the Hunt ut budskapet mot en manglande bakgrund.

En likhet är att manglet består i komplicerade synkoperade trumrytmer. Jag måste säga att ETH, på skiva i alla fall, ligger ett steg före God Machine ändå när det gäller själva drivet i kompet. The God Machine hade dock ett hamrande som inte efterhärmats sedan dess (90-talet).

Enter the Hunt hade även denna gången lite problem med dispositionen. En gång glömde Krister av texten även denna kväll och när det var dags för extranummer var han inte riktigt med.

Kul för övrigt med rockklubb. Det märks vilket klientel man riktar sig mot när ölen kostar 25:- och cider - också på tapp: 43:-

http://www.enterthehunt.com

Chaan Factor 10

Cryptica

Huset 0610

Cryptica spelade en tung harmonisk hårdrock som slog an.

Det var just harmonierna som var verkliga grejen. Otroligt snygga gitarrharmonier och en mycket säker gitarisst som även sjöng.